I mars 2020 hade jag och mannen bestämt oss för att gå skilda vägar. Vi hade många upp och ner och fram och tillbaka men i oktober flyttade han från gården och vi trodde att allt va över. Vi bråkade, vi grät, vi ältande allt som hänt. Vi gick under tiden hos en familjetetapeut som hjälpte oss att kommunicera och sätta ord på våra känslor. Vi skrev aldrig under skilsmässoansökan även om det va nära flera gånger.
Någonstans därunder alla negativa känslor som blivit i brist på förståelse och kommunikation så älskade vi fortfarande varandra. Vi började träffas på nytt igen och såg varandra med nya ögon, sakta sakta hittade vi nya sätt att kommunicera och uttrycka våra känslor. Kärleken i en ny form kantad av mer förståelse och ödmjukhet växte sig starkare och starkare.
Nu har han flyttat tillbaka till mig sedan ett par månader och sagt upp sin hyrda bostad och lämnar tillbaka nyckeln i månadsskiftet.
Allt känns så bra. Vi har blivit mer rädda om varandra och har förstått att även om vi är olika så hör vi ihop. Vår kärlek är stark.
Den 24/4 firar vi 10 år som gifta och som en fin symbol för att vi återigen har valt varandra så ska vi förnya vårt äktenskap och vi har köpt nya ringar för att det känns rätt.
Det jag vill säga med detta är egentligen att finns det en genuin kärlek så går det att hitta tillbaka till varandra igen.
Jag är så ödmjukt tacksam över att vi kunde hitta tillbaka och få chansen att vara kvar i varandras liv.
Så om det finns kärlek kvar, ge inte upp!
Kommentera gärna inlägget
Skriv din kommentar här, tänk på att hålla en vänlig ton och inte hänga ut någon…
Publicera kommentar
Din mailadress kommer inte att bli synlig. Tvingande fält är märkta*
Namn / Alias publiceras vid kommentar *
Mailadressen publiceras ej *