Mitt liv blev min bok

Inte blir man lämnad av sin man på midsommarafton? Inte blir man lämnad av sin man för att han älskar din väninna?
Jo det händer. Det hände mig.

Men visst låter det som en dålig film, eller dålig bok? Nu blev det en bok av min historia. Men inte en dålig bok. En känslosam och spännande bok. ”Spännande utan ett enda mord” som någon uttryckte sig. En bok som berättar allt som hände den där natten och året efter som jag egentligen aldrig mer ville komma ihåg. En bok som självklart är skriven i romanform. En fiktiv berättelse som väldigt många har läst idag. En bok som egentligen bara jag vet vad som var sant eller inte i den. Jo det är klart att min före detta man också skulle få veta. Om han ville läsa den. Jag skickade den till honom. Fast jag vet inte om han ville det. Jag skickade den åt honom och min ”vän”. Då när den släpptes. Skrev ett litet brev om att det här var min version av vad som hände. Han fick ju gärna skriva sin. Jag vet inte om han gjorde det. Det blev i alla fall inte en bästsäljare som jag lagt märke till. Som min bok nästan blev.

Vad hände då egentligen? Hur är min historia?
Jag träffade min f.d. man när jag var 19 år. Vi flyttade i stort sett ihop på en gång eftersom han var lite äldre och hade precis köpt egen lägenhet. Vi fick också ganska snabbt tre barn ihop. Inom fem år var jag trebarnsmamma, villaägare, hundägare och båtägare. Vi hade ett rikt socialt liv och ett par som vi ofta umgicks med var en kollega till min dåvarande make och hans fru. En tjej som kom att stå mig ganska nära. Vi fick barn samtidigt och spenderade mammaledigheten ihop. Ni vet, åka hem till varandra så barnen fick leka. Så hon och jag fick ”leka”. Vi pratade om allt som man pratar om. Om roliga saker, planerade semestrar ihop, planerade fester ihop. Vi pratade också om jobbiga saker. Jag anförtrodde mig åt henne! Saker jag inte berättade för andra. Så när de bjöd in till fest på en midsommar, var det självklart att vi åkte dit. Självklart att packa övernattningsväskor för hela familjen. För så klart blev det dricka av alla dess slag. Likasom det blev mat i alla dess former. Mat som vi alla gäster fått ta med oss. Och mat som värdparet stod för. Knytkalas som det kallades för. Till och med solen sken hela denna långa dag och natt. Så festen blev riktigt lyckad.

Och var det någon som var bra på att festa och umgås, så var det min f.d. man. Han var den som alltid gick och la sig sist vid sådana här tillfällen. Och var alltid supertrött dagen efter och lät mig ta barnen. Eller jag lät honom hållas. Jag själv drack sällan så mycket. Jag hade inga problem med att dra det lasset.

Men denna kväll blev allt annorlunda redan efter middagen. Han tackade för sig och gick upp på övervåningen och la sig. Men barnen. Tidigt. Jag blev förvånad men var glad och social, och fortsatte kvällen med vännerna och danserna. När jag väl kom in på rummet vi skulle sova i, så hörde jag spridda snyftningar från en av madrasserna. Jag trodde ju det var ett av barnen men sen insåg jag att det var min f.d. man. Under alla våra år tillsammans var det jag som stått för gråten. Aldrig han. Jag grät när jag var glad, lycklig eller arg. Och självklart när jag var ledsen. Men oavsett var det jag som stått för gråten. I alla lägen. Inte han. Han var ju klippan, han var ju tryggheten. Han som stod för grundstenarna i vårt förhållande. Han som tillsammans med mig skulle hålla ihop familjen.

Det var då, den natten, allt rasade. Hela vårt liv. Alla de elva åren som jag så hängivet ägnat åt honom och åt barnen. När han till slut sa de tre ord som jag först inte förstod, de tre ord som fick mitt liv att falla samman. Som förstörde hela vår tillvaro. Han älskade Lisa. Lisa som var värdinna, som var min väninna, och som nu var min mans älskarinna.

Lisa som till slut blev bonusmamma till mina barn. En kvinna som jag tyckt om. En kvinna som jag haft som nära vän. Det tog en vecka till jag hade flyttat. Ett och ett halvt år till han försökte be mig om ursäkt.

Många ensamma veckor då jag klättrade på väggarna. Då jag lagade mat till mig själv som jag kastade. Kanske det var en specifik händelse som fick mig att ta mig samman. Det var när min yngsta dotter, som då bara var fyra år, till slut sa: ”Mamma gråt inte nu när pappa kommer och hämtar oss.” De orden fick mig att i alla fall under de stunder barnen var hos mig att bita ihop. Men för övrigt grät jag. Ofta och mycket. Länge och i ensamhet. Eller med väninnor. Eller hos min syster och till och med hos mina föräldrar.

För i allt detta så led jag också fruktansvärt. Jag skämdes något så hemskt över vad mitt ex hade gjort. Det var som jag tog på mig skulden. Skammen la jag på mina egna axlar, trots att jag var helt oskyldig.

I dag är jag omgift sedan många år. Jag har två barn till och till och med fem barnbarn. Jag har fortfarande hus, bil och båt. En hund och dator. Jag lever i en mycket bättre och lyckligare tillvaro. Jag har en man som älskar mig och stöttar mig. Och efter den första boken, så har det blivit tre stycken till. Jag lärde mig att man kunde gå stark ur en motgång. Och att skillnaden mellan motvind och medvind kan bero på åt vilket håll man står.