Igår var det 3 år sedan vi fattade beslutet.
Eller rättare sagt; jag valde att hoppa av den berg- och dalbana vi åkt runt i under 12-13 år. Efter 3 år är vi fortfarande inte klara med varandra trots stora barn (tonåringar) utan mötena på Socialtjänsten avlöser varandra. Mitt ex smutskastar mig och gör allt för att få försonas igen.
Så länge jag är singel pga grav utmattning tar han chansen till samkväm (dricka vin, se på film, hänga med barnen, etc) så fort en öppning finns. Dvs, mellan tinderdejtandet och uppbrotten. Han vill vara kvar i det gamla där jag alltid fanns vid hans sida, var tillåtande och förlåtande.
Jag vill inte längre leka den leken och jag kan tolkas som svartsjuk och obstinat när jag vägrar att springa på hans nycker och infall (byta dagar och “låna” barnen under mina veckor) men för mig är det ren och skär överlevnad.
Idag mår jag ändå ok och ser ljust på framtiden.
Kommentera gärna inlägget
Skriv din kommentar här, tänk på att hålla en vänlig ton och inte hänga ut någon…
Publicera kommentar
Din mailadress kommer inte att bli synlig. Tvingande fält är märkta*
Namn / Alias publiceras vid kommentar *
Mailadressen publiceras ej *