DET ÄR MIN TUR NU!

Varför har jag levt med denna man i 11 år? Det här är min historia om att leva i ett destruktivt förhållande, och om mitt beslut att nu får det vara nog.

Redan från början fanns det problem. Hans då 18-årig dotter sa till honom ”om du bor ihop med henne kommer jag aldrig att hälsa på dig” och så har det fortsatt hela vägen.

Min syster har ifrågasatt honom ”ska du bo med din dotter hela livet eller med syrran”, hon fick inget svar och nu är frågan på tapeten igen. Hon har ställt ultimatum på sin far, om jag inte flyttar ut kommer dottern inte hit.

Hans familj har aldrig någonsin bjudit in mig. När mitt ex blev bjuden på  julmiddag, bröllop och kalas svarade han att ”vi kommer” men då svarade hans familj att ”hon är inte bjuden”, så har mitt liv varit i 11 år.

Nu håller jag på att flytta. Ingen i hans familj känner mig vet inget om mig.

Det gör egentligen inte mitt ex heller, för om jag tex säger att ”jag gjort de o de” innan och under vårt förhållande då säger han ”det har du aldrig berättat”. Nej, tänker jag då, för du har aldrig frågat mig något.  Själv har jag behövt stå ut och lyssna på historier om ditt jobb och hur trött du är varje dag. Men aldrig att du frågar hur jag haft det. Enda gången kärlek har visats är då du ville ha sex men de va bara du som fick ditt.

De senaste fyra åren har jag suttit ensam i stugan medans du sitter hos grannen och dricker dig full in på sena natten. Det värsta var de gången då du gick in i huset och kissade på mig och katten i sovrummet där vi sov. Du minns inte det ens, för du var väldigt berusad. Du skyllde på att du bara hade druckit några öl, ett glas vin och lite whisky sen tagit sömntabletter.

Så har vi haft det de senaste fyra åren, varje kväll och varje natt, varje helg då du inte jobbar. Ibland sjukskriver du dig från jobbet för att du är bakfull, men till chefen säger du att du är dålig i magen. Ändå är du redan på gång hos grannen på kvällen med flaskan i högst hugg.

Jag hade önskat ett annorlunda liv med dig men tyvärr så funkar inte ditt drickande med mitt liv. Och det vore trevligt om vi hade haft en mysig kväll med god mat bara ”vi”, som du kallar ”jag” för ett ”vi” har aldrig existerat för dig. Men du är ju missbrukare sen tonåren och de går väl hand i hand även med din familj som är uppvuxna med berusning i dagliga livet.

Jag har önskat att du hade sagt nån gång att du älskade mig och krama om mig, är så utsvulten på känslor. Jag är glad att mina djur ger mig värme och tröst. Mitt intresse för vår relation försvann då jag hittade dig med en dildo i röven på nätet, klart du nekade men bilden va från vårat sovrum och min egengjorda tävla i bakgrunden. Jag har ofta funderat på varför och till vem du skickade dessa bilder till.

Du skriker, slår och hotar mig och säger att du hatar mig. Men nu lämnar jag dig för gott. Och det ska du få smaka på då de blir bodelningen av vårt gemensamma egendom. För nu ska jag sluta vara tyst och ta för mig jag med, det är min tur nu, för nu är det jag mot dig utan att du kan röra mi, slå mig, hota mig eller döda mig – för det är jag rädd.

Nu får en advokat ordna allt så jag äntligen får komma till ro i mitt eget hem, där jag slipper vara rädd. Och slippa leva med oron i mig över vad som ska hända i morgon eller när du kommer hem. Det är min tur nu!