JAG ÅNGRAR INGENTING

Sara, 30 år

Jag och min kille var tillsammans i 9 år och har två små barn tillsammans.

En helt vanlig dag tog jag upp att jag kände att jag behövde ha mer närhet. Inget konstigt, ville bara ta upp med honom att jag kände att jag behövde mer kramar och bekräftelse och närhet. Kanske spela spel en kväll eller dricka ett glas vin och småprata med varandra någon kväll. Istället så satt vi på varsin sida av soffan. Han tittade på sin fotboll jämt och jag grejade med barnen och planerade i mitt huvud nästkommande dag så att den skulle gå runt. Vi gjorde sällan något roligt tillsammans som inte handlade om hans stora intresse fotboll. Åt vi på restaurang så stod telefonen uppe på bordet med Livesoccer på. Alla helger planerades utifrån de fotbollsmatcher han ville se. Vi kunde göra saker före och efter matcher. Hade jag jobbat ett långt pass en helg och kom hem lagom till att en match började var det bara för mig att börja laga mat och greja i hemmet. Det räknade han med så att han kunde få sitt. Att jag var trött efter mitt jobb det frågade han inte ens, han kom aldrig och mötte mig dörren för att ge mig en kram eller puss. Vi hade mycket sex, 2-3 gånger i veckan. Men inget mys innan eller efter. Gjorde det vi skulle och sen släckte vi lampan. Jag tycker vi hade det bra, men inser nu efter allt att det inte var bra. Blind och dum man blir!

Tillbaka till den där kvällen. Jag tog ju upp att jag behövde ha mer närhet. För mig fanns det inte att i världshistorien att det skulle bli någon stor grej utav det. Jag tänkte mer att det skulle bli ”okej jag ska tänka på det och hur vill du att vi ska göra och vad behöver du?” Men istället blev det helt tvärtom. Något jag aldrig skulle kunna fantisera om… Jag fick höra att han inte hade något behov av närhet..vaaa?!? Han förklarade att han tyckte att jag alltid skulle finnas där för honom och att han inte behövde kramar, pussar, mys eller närhet. Jag sa att det behöver jag och så frågade jag rakt ut om han tog mig för givet. Han svarade att ja, han tog mig för givet. Det kom fram att han prioriterade mig på 5:e plats i livet. Först kom fotbollen, sen barnen, träning, kost och sen kom jag. Det där att han prioriterade fotbollen framför barnen är något han tog tillbaka efter min reaktion. Men nu i efterhand så ser jag ju att det stämmer…fotbollen går fortfarande 0före barnen

Jag blev helt chockad av hans ord, jag ville bara få lite mer närhet och att då få höra att han tar mig för givet och prioriterar mig på 5:e plats livet. Jag bröt ihop totalt och kände att såhär ville jag inte ha det. Jag funderade under några dagar och sa till honom att jag började fundera på att lämna honom. Vi gick till en parterapeut där vi tog upp hans prioriteringar och när terapeuten frågade honom ”Hur tänker du när Sara sitter hemma en hel helg med barnen och har en förlossningsdepression och ber dig att inte åka på fotbollsresa till England. Men gör det ändå, hur tänker du då?” Han svarade ”Hon får väl bita ihop. Bara jag får mitt” På kvällen bröt jag ihop igen och sa att dina ord och ditt sätt att tänka sårar mig. Jag vill bli älskad, bli sedd för vem jag är och de behov jag har.

Det tog bara 1,5 månad från att jag tagit upp att jag ville ha mer närhet till att vi tog ett beslut om att flytta isär. Tre dagar efter det åker han och shoppar kläder, något han aldrig gjort tidigare. Hans svar på detta var att nu är han singel och måste vara beredd på vad som komma skall. Jag blev helt förkrossad och galen av detta. Det enda jag ville var att få lite mer närhet men det slutade med att vi gick isär. Och att det gick så snabbt. Jag har gråtit floder men ändå bitit ihop och varit social och jobbat men när jag har varit själv har jag mått fruktansvärt dåligt. Alla drömmar om att vara en familj krossades. Att få träffa sina barn varje dag. Men jag inser idag att han har ett sjukt fotbollsberoende.

Nu har det gått en tid och barnen är fortfarande inte prioriterade i hans värld. Jag saknar inte honom men jag saknar såklart att få vara med mina barn och att vara en familj. Jag valde att skaffa barn för att jag ville vara med dem inte titta på deras tomma sängar, det gör så ont att missa en massa tid tillsammans. Men jag ångrar ingenting, för jag hade inte kunnat fortsätta leva med en man som inte prioriterar mig överhuvudtaget. Jag känner mig stark men jag vet inte hur jag ska klara av att inte få träffa min barn på heltid. Jag försöker jobba och träna så mycket som möjligt för att skingra tankarna. Nu ska jag se till att bli lycklig igen och våga släppa in någon som ser mig och mina behov och som prioriterar oss.

Detta var min historia om hur allt bara ändrades – från en månad till en annan.

Kram på er!

 

Kommentera gärna inlägget

Skriv din kommentar här, tänk på att hålla en vänlig ton och inte hänga ut någon…

Publicera kommentar

Din mailadress kommer inte att bli synlig. Tvingande fält är märkta*

Namn / Alias publiceras vid kommentar *

Mailadressen publiceras ej *