Levde ensam men ihop

När jag kom hem från resan ja gjort själv och blev mött av en vänskaplig kram visste jag att det här va slut. Jag hade hållit ut. Det kändes att nu va det nära tills vi faktiskt skulle ta steget, efter 11 år tillsammans.

Det va flera grejer som hade spelat in. Vardagliga saker vi tidigare tjafsat om lät vi nu passera för att vi inte längre orkade diskutera och komma i konflikt. Mycket handlade om barnuppfostran för vår son, som var 7 år vid denna tidpunkt. Vi hade inte pratade med varandra på djupet på längre. Levde ensamma tillsammans. Tog mer av varann än gav.

Att ha fått distans va bra. En vecka hemifrån gav mig perspektiv. Jag klädde upp mig och hade det jäkligt gött! Läste bok, tränade, solade med en drink bredvid och inte en enda tid att passa eller människa att ta hänsyn till. Oskyldigt flirtande för att se ”om jag fortfarande hade det”. Det hade jag. Kanske bara va det mig det varit fel på. Att det va jag som blivit för tråkig?

Den härliga energin och känslan jag fått under veckan följde med mig hem till Sverige. Direkt från flygplatsen till en tillställning där jag mötte upp min man. Jag såg faktiskt fram mot att både gå på fest och träffa honom! Sprida mitt härliga jag! Men efter kramen så gick luften ur mig. I bilen på vägen hem låtsades jag sova för vi hade inget mer att säga till varann. Det tog inte många dagar efter det förrän vi bestämde oss för att separera.

Vi hade gått i terapi vid flera olika tillfällen. Vi hade försökt. Hållit ut genom småbarnsåren. Det skulle inte va hälsosamt att fortsätta längre.

Vi tog oss igenom skiten och ut lyckligare. Vi pratar och umgås på ett mycket mer avslappnat sätt nu.
Och jag har träffat min tjej, min kärlek! Hon har blivit välkomnad av både exmake, barn och min familj.
Vi går numera under namnet Happy Divorced Family, följ oss gärna på vår resa på Instagram!