Några tankar på vägen

Ligger i skilsmässa och är separerad sedan september 2020. Tillsammans i 10 år, gifta i 7 år. Två barn, 9 och 12 år gamla.

Trots att det är jag som tagit initiativet till att gå skilda vägar på grund av avsaknaden av fysisk närhet och otrygghet i samband med förtäring av alkohol så rymmer hjärtat massor av sorg och av förlusten av familjen. Ibland så hjärtskärande som om någon skulle vara död.

Jag träffar nu en ny man som jag tycker väldigt mycket om men vi går sakta fram . Min blivande ex-man har träffat en kvinna och de verkar gå framåt i en snabbare hastighet. Jag tänker att det borde kännas enklare än det gör.

Ex-maken har alltid haft en gåva att dra fram det negativa ur saker och använt en “surt sa räven”-mentalitet som antagligen hjälper honom att klara dagen mycket bättre. Jag däremot är nostalgiskt lagd och verkar sörja “familjen” mycket mer.

Jag har aldrig varit accepterad av min ex-mans föräldrar. En problematisk relation som nu inte är en relation över huvud taget. Den nya kvinnan han har nu har blivit mottagen med öppna armar i familjen. Jag försöker hålla kvar relationen med det barn han hade med sig från sitt första äktenskap då jag levt med och älskat den flickan sedan hon var 8 (nu är hon 19 år) men det är svårt att le och vara neutral när även hon tycker att denna nya kvinnan verkar vara så bra.

Min ex-man säger att han numer inte dricker som han brukade och att hon aldrig ska få uppleva honom på det sättet som jag och våra barn fick många gånger. Hon skriver även i sociala medier ofta om hur mycket kärlek han ger henne och att hon nu hittat sann kärlek.

Det som känns bra är att min kärlek och band till barnen har blivit otroligt intensivt. Jag kramar och gosar och luktar på mina pojkar så mycket och vill sluka varje minut av närhet med dom.