17 år var jag när vi träffades. 17 år senare, när halva mitt liv passerat, insåg jag att kärleken tagit slut. Från min sida.
Två barn, ett hus, en bil och allt var precis som det skulle. Förutom att vi bråkade. Rätt ofta. Jag kände mig alltid lite arg och irriterad. Jag var lycklig när jag var själv med barnen men mindre och mindre sällan när vi alla var tillsammans. Jag kände mig inte som en bra människa mot varken min sambo eller mina barn. Det dåliga samvetet när vi bråkat mitt framför barnen visste inga gränser.
När jag började tänka tankar om vad lycka är och bör kännas, insåg jag att det var precis det jag inte var.
Jag insåg också att jag inte skulle kunna bli det om jag stannade.
Respekten hade tagit slut. Jag respekterade inte honom men heller inte mig själv.
Att ta steget och berätta att jag ville gå skilda vägar är det tuffaste jag någonsin gjort. Men efteråt kände jag en lättnad, som att jag gått runt med den största av lögner.
Till en början var det lätt. Jag ångade på.
Jag trodde att jag kände efter. Nästan 10 månader efter att jag sagt orden att jag ville separera, kom den som ett brev på posten. Den fullkomligt förlamande sorgen. Jag hade redan börjat gå i terapi av en slump och det var tur för jag välkomnade den, sorgen, på ett sätt som jag tidigare inte kunnat göra. Jag tillät mig att känna alla de känslor som jag under månaderna innan stängt inne. Stängt inne på samma sätt som jag gjort i hela mitt liv.
Terapi va, vilken grej! Att förstå saker på ett nytt sätt kan vara min favoritkänsla i hela världen. Näst efter att barnen sagt att de älskar mig eller varandra.
Jag visade mig sårbar för de flesta i min närhet under min sorgeperiod och det togs emot bättre än jag vågat hoppats på. För jag kände nämligen en skam i att helt plötsligt, nästan ett år senare, vara ledsen. Det var inte bara några tårar. Jag sörjde på riktigt. Jag åt inget, jag kunde knappt prata med en enda människa utan att gråta. Men jag var samtidigt fullt medveten om att det var
en naturlig känsla att ha. De flesta som separerar går igenom en sorgefas. Det är väldigt olika hur man hanterar den.
Den värsta sorgen bleknade efter några veckor. Men jag kan i efterhand se att den höll i sig längre än jag trodde. Jag försökte ofta fly från de jobbiga känslorna som kom över mig när jag var som mest sårbar, ensam utan barn, i de värsta Corona-tiderna. Om jag var bitter i perioder över att inte ens “få” umgås med någon? Japp. Men även den oerhört mörka och ensamma perioden är jag nu tacksam över. Jag fick lära mig att vara själv med mig själv. Den enda personen i hela världen som jag måste kunna vara ensam med. Och den enda personen i hela världen som måste kunna lyfta mig, ta hand om mig och vara i min kropp även när känslor vill fly därifrån.
Nu har det alldeles snart gått två år sedan jag sa orden.
Mitt ex har träffat en ny kvinna. Jag har träffat en ny man. Vi respekterar varandra på ett sätt som vi aldrig gjort innan. Vi bryr oss om varandra. Pratar om våra känslor. Bråkar fortfarande ibland men ser till att bli sams.
Barnen är vår största prio och har varit under hela separationen. Att sätta dom först har hjälpt oss. Vi har varit överens kring det som gäller barnen även om vi hade olika tankar om annat.
Ord på vägen för den som kanske just nu befinner sig i sorg och mörker.
Lita på att det kommer ljus. Det finns en mening med att sörja och känna mörker och tvivel. Det kommer ut en starkare person på andra sidan. Fly inte från det jobbiga. Stanna upp och lär dig att bli din egen räddare i nöden. Det finns ingen annan som man kan kräva det av. Det är ingen annans uppgift. Det är din och du kommer att klara det.
Kommentera gärna inlägget
Skriv din kommentar här, tänk på att hålla en vänlig ton och inte hänga ut någon…
Publicera kommentar
Din mailadress kommer inte att bli synlig. Tvingande fält är märkta*
Namn / Alias publiceras vid kommentar *
Mailadressen publiceras ej *