Lagen om gemensam vårdnad har sina rötter i meningsfulla begrepp som rättvisa och jämställdhet. Den skulle bland annat mjuka upp den mångåriga juridiska traditionen att modern alltid tilldelades vårdnaden av gemensamma barn vid skilsmässa. Men lagen har på många sätt blivit ett exempel på hur även de bästa intentioner kan göra livet otroligt komplicerat för de människor vilkas tillvaro de skulle underlätta.
Psykologiskt sett är begreppet gemensam vårdnad på många sätt tämligen absurt, då det ju krävs en mycket hög grad av samarbetsförmåga och samarbetsvilja för att praktisera gemensam vårdnad – och dessutom en betydande flexibilitet och anpassningsförmåga. Då de flesta äktenskap som upplöses gör det bland annat därför att dessa grundläggande förutsättningar saknas eller inte kan fås att fungera praktiken, kan man på goda grunder fråga sig om det är rimligt att förvänta sig att de plötsligt skulle kunna växa fram, när skilsmässan är en realitet. Lagen tillämpas ofta på så sätt att vårdnaden blir ”delad”, vilket vill säga att barnen uppehåller sig ungefär lika mycket hos fadern som hos modern, något som definitivt inte gör saken lättare – speciellt inte för barnen.
Allt detta innebär att det i reglerna om gemensam vårdnad finns en rad risker och fallgropar som det kan vara viktigt att vara uppmärksam på när man ska fatta sitt beslut eller står där med en överenskommelse om vårdnaden som inte fungerar tillfredsställande.
Ta del av hela artikeln på FamilyLab